Ann Cederqvist
Jag har inget annat att säga än hur underbar du är mot mig och
min familj. Du får tårar i ögonen när jag berättar. Men jag påstår
inte att jag behöver medlidande. Jag behöver hjälp.
Och det ger du mig fullt ut. Inte halva vägen som alla andra
alltid gjort. Inte så att jag tappar greppet igen.
Du förstår mig när jag säger att jag inte vill ifrån mina systrar.
Du förstår mig när jag berättar om min vision om ett liv utan
rädsla och oro. Och kanske åtminstonde en natt av sömn.
Du slänger upp benen på bordet och snackar på.
Och det är inget dösnack, utan det är rakt på sak när man är
med dig. OCH det är så det ska vara.
"Hur fan mår du egentligen?"
Jodå. Tack vare dig så har allting blivit enklare.
Tack så mycket Ann!
KRAMAR
Maja.
Kommentarer
Kategorier
Arkiv
Bloggvänner
Sök i bloggen
